Facit till några Argument i "Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi" innehåller, som titeln skvallrar om, ett facit till några övningar i boken Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi. Flera olika bevismetoder illustreras: sanningstabeller, naturlig deduktion och semantiska tablåer. Boken innehåller mer än 50 sanningstabeller, mer än 70 naturliga deduktioner och ca 100 semantiska tablåer. Den innehåller fullständiga lösningar till ca 240 argument och en stor mängd skisser till lösningar. I vissa fall (...) indikerar svaret bara om argumentet är giltigt eller ogiltigt. I vissa fall ingår bara en symbolisering av en viss paragraf. Det är upp till läsaren att själv försöka bedöma om dessa argument är bra eller inte. Boken innehåller exempel på satslogiska, predikatlogiska, modallogiska och deontiska härledningar. Alla argument från Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi som analyseras eller värderas i denna bok förekommer också i detta facit i sin helhet. Det är därför möjligt att ha utbyte av denna bok även om läsaren inte har tillgång till Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi. Men eftersom Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi innehåller många argument som inte tas upp i detta facit är det lämpligt att först arbeta med övningarna i Logiska Övningar: En Introduktion till Praktisk Filosofi och därefter jämföra de egna analyserna med lösningarna i detta facit. -/- Produkt information Publicerad: Januari 18, 2021 Språk: Svenska Format: Paperback Antal sidor: 580 sidor. (shrink)

I min artikel ”Att förstå – betraktelser utifrån en ny teori” (FT 31:4 Nov 2010) vill jag visa att det finns anledning att förtydliga förståelsebegreppet. Avsevärd möda har, historiskt sett, lagts ned på att definiera och bringa klarhet i begreppen kunskap och förklaring men förståelse, som når längre än vanlig kunskap, har förblivit ett otydligt begrepp. Teorin jag lägger fram i artikeln har som sin kärna en definition av förståelse. Denna utkristalliseras dels naturligt från vår vardagliga användning, dels från behovet (...) av att tydligt visa på vilket sätt förståelse är den djupaste formen av kunskap, av medveten insikt. Först när förståelsebegreppet utgör ett väl format verktyg kan kunskapsteorin nå sin fulla potential. Jag är tacksam gentemot Anders Tolland för att ha kritiskt granskat artikeln och för att han ger mig möjlighet att uttrycka teorin klarare. Tollands kritik berör främst oklarheter avseende innehållet i de abstraktioner som, tillsammans med jämförelser, är centrala element i teorin. Tolland bidrar också till förtydliganden, för vilka jag är mycket tacksam. Särskilt vill jag nämna påpekandena att förståelse dels kan relatera till vad något är, dels till varför det är på det sättet och att förståelse dels är en process, dels ett uppnått tillstånd. I det följande bemöter jag Tollands kritik och anser mig verkligen kunna visa att den framlagda teorin för förståelse är sammanhållen, tydlig och alls icke ”kontra-intuitiv” samt att den utgör ett viktigt, nytt kunskapsteoretiskt verktyg. (shrink)

Artikeln är en översikt av den tysk-judiska invandringen till Sverige från 1770-talet och framåt. Till en början skedde invandringen till stor del i form av kedjemigration från Mecklenburg. Många i pionjären Aaron Isaacs släktkrets invandrade, likaså i släktkretsen kring hans kompanjon Abraham Aaron. Under 1800-talet fortsatte frivilliginvandringen men nu i mindre form av kedjemigration och med mer differentierad geografisk bakgrund än tidigare. Så småningom kom invandringen från Tyskland numerärt att överflygas av den så kallade östjudiska invandringen; av (...) de judar som bodde i Sverige 1880 var bara åtta procent födda i Tyskland och 1920 mindre än fem procent. Många tysk-judiska invandrare vid denna tid, såsom bankmannen Louis Frænckel, gjorde betydelsefulla insatser i det svenska industriundret. Trots den restriktiva invandringspolitiken på 1930-talet kom ett antal tysk-judiska flyktingar till Sverige, såväl individuellt som genom särskilda kvoter. Många blev betydande aktörer i olika sektorer av samhället, och några blev internationellt kända namn som författaren och Nobelpristagaren Nelly Sachs och kärnfysikern Lise Meitner. Många flyktingar fick dock inte arbete som motsvarade deras utbildningar. Bland ”1945 års räddade” fanns tämligen få från Tyskland. (shrink)

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en (...) sådan övergång innebär en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

För att kunna känna igen liv när vi hittar det och för att veta hur vi skall leta behöver vi ha en uppfattning om vad liv är. Att försöka konstruera en definition av liv hjälper oss också att formulera våra tankar kring vad liv är. De flesta av oss har nog en intuitiv uppfattning av vad liv är, och kan i de flesta situationer utan problem skilja ut vad som är levande från vad som inte är det. Det finns dock (...) situationer när det inte är fullt så enkelt. Man är till exempel inte överens om huruvida virus är liv. Virus kan föröka sig och genomgår evolution men de har ingen egen metabolism vilket många hävdar är en nödvändig egenskap för att vara levande. Numera finns det också datorprogram som har vissa egenskaper gemensamma med sådant som vi normalt kallar liv. De kan till exempel föröka sig och genomgå en slags evolution. Däremot är de inte uppbyggda av DNA, och dessutom är de ju tillverkade av oss. Trots detta finns det de som vill hävda att datorprogram kan vara levande. Å andra sidan finns det desto fler som förnekar det. Många förnekar också att levande datorprogram alls är möjligt. De som gör det kan till exempel hävda att liv måste ha en viss form av kemisk bas eller vara ett resultat av naturligt urval i motsats till urval baserat på regler som vi människor har konstruerat. När man diskuterar utomjordiskt liv så blir det ofta ännu svårare att avgöra vad som är levande än när vi diskuterar liv här på jorden. Utomjordiskt liv kommer förmodligen att vara väldigt olikt det vi normalt kallar liv men någonting bör det ju ha gemensamt med livet på jorden för att det skall vara befogat att använda beteckningen liv om båda. När man letar efter liv i extrema miljöer här på jorden, och i ännu högre grad när man letar efter liv på andra himlakroppar, är det av avgörande betydelse att man har någon slags uppfattning om vad liv är. Det finns framför allt två skäl till det. Det ena är att man behöver kunna avgöra om det man hittar är liv. Det andra är att vi behöver bestämma oss för hur och var vi skall leta (resurserna för att leta efter liv är ju inte obegränsade). Man behöver till exempel välja rätt slags instrument som reagerar på rätt saker. För att kunna göra det behöver man veta vilka egenskaper man skall leta efter, det vill säga man behöver veta vad liv är. (shrink)

Den moralfilosofiska traditionen har sina begränsningar. De frågor som stått i centrum för den moralfilosofiska diskussionen har ofta varit helt andra än de som människor i det praktiska livet har uppfattat som centrala moraliska problem. En viktig begränsning är att moralfilosofin, liksom beslutsteorin, nästan uteslutande har handlat om hur man hanterar välavgränsade problem där handlingsalternativen är givna. I det verkliga livet löser vi ofta moraliska problem genom att finna på nya handlingsalternativ, som inte fanns med från början.1 En annan begränsning (...) är att moralfilosofin till allra största delen har handlat om situationer där konsekvensen av de olika handlingsalternativen är välkänd. I det praktiska livet är det annorlunda. Vi vet sällan med säkerhet vad som kommer att bli följden av de olika alternativ som vi väljer mellan. Man kan också uttrycka detta så att moralfilosofin i huvudsak rör sig i en tänkt deterministisk värld, där man inte behöver räkna med någon slump. Detta är aningen märkligt mot bakgrund av det oerhörda genomslag som sannolikhetstänkande och på senare år även kaos har fått inom andra vetenskapsområden. Det finns naturligtvis förklaringar till detta moralfilosofins kvardröjande i en äldre världsbild. Redan i det deterministiska fallet uppstår svårhanterliga problem som man gärna ger sin odelade uppmärksamhet. Dessutom finns det en särskild disciplin, beslutsteorin, som behandlar beslut under risk och osäkerhet. Man har i allmänhet tänkt sig ett slags arbetsfördelning, där problemen med risk och osäkerhet utelämnas i moralfilosofin för att i stället hanteras inom beslutsteorin med rena rationalitetsprinciper (dvs. utan att moraliska principer är inblandade). Enligt min mening är denna arbetsfördelning inte hållbar. Betrakta t ex osäkerheten om hur klimatet kommer att förändras med nuvarande utsläppstrender för växthusgaser. Denna osäkerhet ger upphov inte enbart till ett problem om rationellt beslutsfattande utan också till moraliska problem.. (shrink)

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt (...) vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument. (shrink)

Sokrates var inte bara en filosofisk nydanare. Genom sitt sätt att involvera sina samtalspartners i den filosofiska processen var han också i hög utsträckning en pedagogisk nydanare. Hans pedagogiska grundidé var den så kallade majeutiska metoden – det vill säga ”barnmorskemetoden”. Med det menade han att han inte överförde sina egna färdiga tankar till den han talade med utan han hjälpte sin samtalspartner att föda sina egna tankar. Inom pedagogiken är det vanligt att använda den så kallade ”Sokratiska metoden” (...) vilket i sin enklaste form bara innebär att man ställer frågor till studenterna. Den här artikeln kommer emellertid att handla om en mer sofistikerad metod som används för begreppsanalys/begreppsdefinition i grupp. Metoden är inspirerad av Sokrates men skiljer sig också en del från hur Sokrates själv grep sig an sina dialoger – åtminstone så som de beskrivs av Platon. Artikeln innehåller en kort historisk och pedagogisk bakgrund men syftar framför allt till att utgöra en praktisk vägledning för genomförande av sokratiska dialoger i filosofiundervisningen. Artikeln bygger framför allt på mina egna erfarenheter av att använda Sokratisk Dialog i undervisningen vid Filosofiska institutionen vid Lunds universitet, Lunds Tekniska Högskola, Sveriges Lantbruksuniversitet och i det privata näringslivet. Artikeln vänder sig till alla som undervisar i filosofi på universitetet eller gymnasiet eller i filosofiska metoder för studenter vid andra utbildningar, t.ex. värdeteori, vetenskapsteori eller tillämpad etik för ingenjörer eller medicinare – eller i vilket annat ämne som helst där det förekommer begrepp som saknar en enkel och knivskarp definition men som är viktiga för ämnet. (shrink)

Artificiell intelligens (AI) är ett ungt forskningsområde där många av de grundläggande problemen förefaller att vara av filosofisk art.1 Ämnet har sina filosofiska rötter dels i traditionen från Leibniz, Frege, Russell och Hilbert, som strävar efter att formalisera principerna för exakt tänkande, dels i den klassiska mekanismen: idén att människan är en maskin och att det mänskliga tänkandet är en mekanisk process. Som en första approximation kan vi säga att AI är det vetenskapliga studiet av hur man konstruerar och bygger (...) maskiner (datorer) som är intelligenta (eller uppvisar intelligent beteende). Det är lätt att se att denna forskning aktualiserar frågor av filosofiskt slag. Hit hör problem som rör tänkandets natur samt förhållandet mellan medvetandet och kroppen. Inom AI ses ofta datorns arbetssätt som en modell för människans kognitiva processer och man föreställer sig kanske att hjärnan är ett slags dator. Eftersom hjärnan liknas vid en dator och en dator tänks arbeta rent mekaniskt i enlighet med ett givet program (en given algoritm), så föreställer man sig att samma sak bör gälla för hjärnan. Analogin hjärna-dator leder till föreställningen att tänkande inte är något annat än en dators mekaniska manipulerande av symboler i enlighet med givna formella regler. Denna uppfattning om tänkandets natur förefaller samtidigt problematisk: mekanisk manipulation av symboler förutsätter ingen förståelse av symbolernas innebörd; genuint tänkande, å andra sidan, tycks förutsätta sådan förståelse. Ibland verkar också analogin hjärna-dator i den motsatta riktningen. Eftersom hjärnan liknas vid en dator och hjärnan har en mental dimension, så föreställer man sig kanske att samma sak måste gälla för vissa datorer: synen på hjärnan som en dator leder till tanken att det borde vara möjligt att konstruera datorer som bokstavligen tänker, känner och förnimmer. Man föreställer sig kanske att man skall kunna konstruera ett artificiellt medvetande. Vi är alla förtrogna med datorer som (i en viss mening) kan lösa förelagda uppgifter på ett intelligent sätt, men följer det därav att dessa datorer kan tänka? Inte tänker väl en schackspelande dator på schack? Hur intelligent dagens datorer än beter sig, så verkar det ändå inte rimligt att säga att de har tankar, känslor eller upplevelser. Men kan man utesluta att vi någon gång i framtiden kommer att kunna konstruera datorer som verkligen förstår, är medvetna, och tänker? Dessa frågor rymmer många begreppsliga oklarheter. Vad är intelligens, tänkande, förståelse, medvetande? Hur förhåller sig intelligens och tänkande till medvetandets fenomenella sida: upplevelser och känslor? Om vad slags ting är det meningsfullt att säga att de har intelligens, medvetande, mentala tillstånd, etc.? Är det meningsfullt att säga detta om en hjärna, en maskin, en dator? Vad menas med en maskin (dator)? Hur kan vi veta (avgöra) om ett ting har intelligens, tankar, känslor eller upplevelser? I denna uppsats avser vi att närmare belysa sambandet mellan filosofi och AI samt kritiskt granska några av AI-forskningens förutsättningar inom filosofi och logik. (shrink)

Liv är ett centralt begrepp inom många forskningsområden, exempelvis inom biologi, astrobiologi, kemi och medicin, såväl som inom juridik, teologi och filosofi. Liv är också ett centralt tema i konsten. Det behandlas och begrundas i åtskilliga konstverk, i dikt, roman och film. Hur vi skall förstå, värdera och skydda livet, är oerhört fundamentala frågor. I framtiden kommer dessa frågor att bli än svårare och om möjligt ännu viktigare. Forskargrupper från hela världen arbetar idag med att skapa liv i laboratoriet, leta (...) efter liv i rymden och förse maskiner med egenskaper som tidigare bara har varit förunnade levande varelser, och utvecklingen går fort. Det är viktigt att vi samtidigt funderar över de utmaningar som detta innebär. Det kommer att ta tid att hitta sätt att leva i en värld där liv finns i former vi idag knappt kan föreställa oss och där gränsen mellan levande varelser och maskiner blir alltmer suddig. De beslut vi fattar idag kommer också att påverka utvecklingen inom samhälle, forskning och utveckling under lång tid framöver. -/- Den här boken är ett resultat av ett tvärvetenskapligt projekt vid Pufendorfinstitutet, Lunds universitet. Tolv forskare från lika många discipliner har ingått i projektet. Syftet har varit att belysa utmaningar som följer med utomjordiskt, artificiellt och syntetiskt liv. Det tvärvetenskapliga angreppssättet har gett oss möjlighet att belysa frågorna från alla upptänkliga vinklar, men också att hitta helt nya kombinationer av metoder och synsätt. Med tanke på livets mångsidighet och stora betydelse ur så många olika perspektiv, har detta grepp varit helt nödvändigt. -/- Vår förhoppning är att boken skall inspirera till nya tankar och diskussioner om liv. Boken vänder sig både till de som redan är intresserade och de som ännu inte har börjat fundera kring de utmaningar som utomjordiskt, artificiellt och syntetiskt liv innebär. (shrink)

From the 16th to 19th and again in the 20th century, Till Eulenspiegel weaved his way through time and history. He became a legendary character of the Dutch Revolt embodying the freedom against the persecutions of Philip II of Spain in Charles De Coster’s version (1867) and the tale was given new significance during the First World War. Two Belgian artists (Paul-Auguste Masui-Castricque and Walter Vaes) referred to the legend in their engravings to deliver a message on the ongoing (...) war. By thinking about time and cultural parallelisms, this paper seeks to understand the stakes of evoking the Legend during the war and also after as do Romain Rolland – writing the preface to a German translation of the Legend in 1926 – and two other Belgian artists illustrating Charles De Coster’s text during the 1920s: Maurice Langaskens and Frans Masereel. (shrink)

Vi som är radikala i socialpolitik bör vara det också i kulturpolitik. Så kunde man uttrycka sig i svensk kulturdebatt för femtio år sedan. Därmed anslås ett ledmotiv i denna essä: växelspelet mellan modernitet och modernism och dess konsekvenser för musikens vidkommande. Vi får följa denna utveckling från mitten av 1800-talet till slutet av 1960-talet med personer som Wagner, Baudelaire och Nietzsche, Schönberg, Stravinskij och Adorno, de italienska futuristerna och fransmännen kring den konkreta musiken i blickpunkten. Vi möter reflexioner (...) kring avantgardism och dess svenska varianter i symbios med folkhemmet och det hela utmynnar i ett sammanflöde av modernism och modernitet med Luciano Berios berömda Sinfonia i centrum. (shrink)

Artikeln tar sin utgångspunkt i två aktuella exempel på krav på historisk rättvisa efter kolonialismen: forna Mau-Mau-kämpars krav på gottgörelse för britternas övergrepp på 1950-talet och hererofolkets krav till Tyskland på gottgörelse för det folkmord som ägde rum 1904–1907. Dessa exempel aktualiserar frågan om historisk rättvisa. Vad innebär historisk rättvisa? Vilka krav på historisk rättvisa är berättigade att ställa? Hur lång tid efter övergrepp och våld finns det skäl att kräva gottgörelse? Kan kraven ärvas till efterkommande generationer? Vem (...) bör gottgöra dem som drabbats? Dessa frågor måste besvaras för att man skall kunna ta ställning till krav på gottgörelse och rättvisa. Syftet med denna artikel är att identifiera och söka besvara en rad frågor som krav på gottgörande rättvisa efter kolonialismen ställer. Avslutningsvis diskuteras kraven från Mau-Mau-kämparna som var internerade i brittiska läger och hererofolkets krav på kompensation från Tyskland.Nyckelord: Gottgörande rättvisa, kompensation, kolonialism, herero, Mau-Mau, global rättvisa, historisk rättvisaEnglish summary: The Meaning of Historical Justice after ColonialismRecently, four Kikuyus and former Kenyan Mau-Mau fighters claimed compensation for castration, torture and rape committed in the British detention camps in the 1950s. Also recently, representatives of the Herero people went to Berlin to bring home skulls that Germans brought to Berlin after the genocide at the beginning of the Twentieth Century. The detentions and abuses of Kikuyu and the genocide of the Herero people are just two examples of offenses carried out by European nations during colonialism. Do these offenses have any reverberations today? Should we simply forget about the deeds that happened such a long time ago or do they raise any legal or moral questions?The concept of justice has two dimensions, distributional and rectificatory. This article focuses on the meaning and implication of rectificatory justice for historical wrongs. The simple idea that if A is harming B, A has to correct her act, i.e. the basic idea of rectificatory justice, presupposes a line of complicated assumptions when it is applied to specific historical incidences, for example colonialism.A model provides a basis for an explication of rectificatory justice. It is then applied to a discussion of rectification after colonialism. The questions of who can rightly claim rectification and who owes rectification, if there are temporal limitations to rectification and what rectification after colonialism would imply are discussed. The article ends with an explication of the meaning of rectificatory justice, an argumentation for why rectificatory justice is commendable and an assessment of the demands of the Mau-Mau-fighters and the Herero. (shrink)

Syftet med artikeln är att diskutera organiseringen av svensk nanoteknik och varför denna skiljer sig från de länder inom vilka det sker en mer sammanhållen aktörsmobilisering kring nanoteknik, och där tillväxtfokus i högre grad än i Sverige integreras med fokus på miljö och samhällsmässiga aspekter. Utvecklingen av svensk nanoteknik visar att vetenskaplig effektivitet inte nödvändigtvis betyder att frågor om innovation eller effekter av denna innovation också hanteras effektivt. Stora vetenskapsprogram drivs utan samordnande hantering av nanoteknik som innovationsobjekt. Forskning om miljö (...) och samhälleliga aspekter sker i liten skala och utan tydlig koppling till nanoteknikens innovationssystem. Förklaringar söks i den svenska modellens implikation för FoU i allmänhet och nanoteknik i synnerhet. Modellen är centrerad kring storindustrins behov och har sitt fokus på expertis. Sammantaget har Sverige haft svårt både att hantera nanoteknik som utvecklingsprojekt och att bredda diskussionen kring nanoteknik som samhällsprojekt. (shrink)

Artikelns utgångspunkt är att dagens biomedicinska samhälle ger upphov till frågor om teknikens möjligheter och risker. Avstamp tas i Ulrich Becks diskussion om att dessa motpoler föder en reflexiv modernitet. Ambitionen är att undersöka hur detta reflexiva tillstånd försiggår på ett individuellt plan, närmare bestämt inom en yrkesgrupp som bedriver omdebatterad biomedicinsk forskning. Den empiriska ingången är diskussioner om etik som författaren har haft med forskare från Lund Stem Cell Center. Forskarnas funderingar präglas av komplexitet och motsägelsefullhet. Å ena (...) sidan förekommer ifrågasättande av den egna forskningen, å andra sidan en pragmatisk inställning som innebär att den laboratoriestyrda verksamheten blir riktgivande. Artikeln visar hur reflexioner om etik får ringa betydelse för hur biomedicinsk kunskap produceras – snarare blir de redskap för forskarna att göra yrkesverksamheten kulturellt hanterlig. Artikeln betonar samtidigt att på sikt får reflexiva etiska samtal betydelse för forskningens praxis. (shrink)

I den moderna straffrättsliga diskussionen framhålls det ofta att straff ska utdömas på rationella och inte emotionella grunder. Rättssystemet ska sålunda inte hänge sig åt “primitiva hämndaktioner” utan systematiskt arbeta för att förebygga brott och mänskligt lidande. Förutom att ett sådant synsätt har tydliga utilitaristiska förtecken så innehåller det också starka retoriska inslag eftersom det sätts likhetstecken mellan brottsprevention och rationalitet, medan moralisk indignation och krav på rättvisa endast beskrivs i termer av primitiva, emotionella hämndbegär. I den här artikeln har (...) jag för avsikt att genom en analys av vedergällningsbegreppet visa att vedergällningens logik är rotad i vårt sätt att förhålla oss moraliskt till varandra – att den är ett uttryck för vår livsform. Jag kommer vidare att försöka åskådliggöra att vedergällningen är moraliskt sofistikerad snarare än primitiv. Slutligen kommer jag att framhålla att vedergällningens logik är en viktig komponent i vårt straffbegrepp, men att vedergällning och straff ändå måste särskiljas. Jag vill redan nu klargöra att jag i artikeln utgår från en analys av vår “vardagliga” användning av begreppsom ‘hämnd’, ‘vedergällning’ och ‘straff’. Det betyder att jag högst medvetet har valt att inte utgå från en teoretisk filosofisk diskussion om straffets rättfärdigande. Jag vill heller intepresentera någon ny form av retributivistisk teori, utan nöjer mig med att göra anmärkningar om hur vi faktiskt använder de begrepp som här särskådas. (shrink)

In this book two of the leading figures in argumentation theory present a view of argumentation as a means of resolving differences of opinion by testing the acceptability of the disputed positions. Their model of a 'critical discussion' serves as a theoretical tool for analysing, evaluating and producing argumentative discourse. They develop a method for the reconstruction of argumentative discourse that takes into account all aspects that are relevant to a critical assessment. They also propose a practical code of behaviour (...) for discussants who want to resolve their differences in a reasonable way. This is a major contribution to the study of argumentation and will be of particular value to professionals and graduate students in speech communication, informal logic, rhetoric, critical thinking, linguistics, and philosophy. (shrink)

In the pragma-dialectical approach, fallacies are considered incorrect moves in a discussion for which the goal is successful resolution of a dispute. Ten rules are given for effective conduct at the various stages of such a critical discussion (confrontation, opening, argumentation, concluding). Fallacies are discussed as violations of these rules, taking into account all speech acts which are traditionally recognized as fallacies. Special attention is paid to the role played by implicitness in fallacies in everyday language use. It is stressed (...) that identifying and acknowledging fallacies in ordinary discussions always has a conditional character. Differences between the pragma-dialectical perspective, the Standard Treatment, and the formal logic approach to fallacy analysis are discussed. (shrink)

This theoretical expose explores the complex notion of argumentative style, which has so far been largely neglected in argumentation theory. After an introduction of the problems involved, the theoretical tools for identifying the properties of the discourse in which an argumentative style manifests itself are explained from a pragma-dialectical perspective and a theoretical definition of argumentative style is provided that does full justice to its role in argumentative discourse. The article concludes with a short reflection upon the next steps that (...) need to be taken in argumentation theory in further substantiating the notion of argumentative style. (shrink)

The issues addressed in philosophical papers on quotation generally concern only a particular type of quotation, which I call 'closed quotation'. The other main type, 'open quotation', is ignored, and this neglect leads to bad theorizing. Not only is a general theory of quotation out of reach: the specific phenomenon of closed quotation itself cannot be properly understood if it is not appropriately situated within the kind to which it belongs. Once the distinction between open and closed quotation has been (...) drawn and properly appreciated, it is tempting to consider that only closed quotation is relevant to semantics. Open quotation is more a matter of pragmatics: it is a matter of what people do with words, rather than a matter of content and truth-conditions. In this way one can provide the beginning of a justification for the neglect of open quotation in current semantic theorizing. There is some truth in this view, yet the phenomenon of 'mixed quotation', investigated at length in this paper, is interesting precisely because it shows that things are not so simple. Important issues concerning the interface between semantics and pragmatics will thus be raised. (shrink)

Care ethics as initiated by Gilligan, Held, Tronto and others has from its onset been critical towards ethical concepts established in modernity, like ‘autonomy’, alternatively proposing to think from within relationships and to pay attention to power. In this article the question is raised whether renewal in this same critical vein is necessary and possible as late modern circumstances require rethinking the care ethical inquiry. Two late modern realities that invite to rethink care ethics are complexity and precariousness. Late modern (...) organizations, like the general hospital, codetermined by various systems are characterized by complexity and the need for complexity reduction, both permeating care practices. By means of a heuristic use of the concept of precariousness, taken as the installment of uncertainty, it is shown that relations and power in late modern care organizations have changed, precluding the use of a straightforward domination idea of power. In the final section a proposition is made how to rethink the care ethical inquiry in order to take late modern circumstances into account: inquiry should always be related to the concerns of people and practitioners from within care practices. (shrink)

ABSTRACT We outline a number of ethical objections to genetic technologies aimed at enhancing human capacities and traits. We then argue that, despite the persuasiveness of some of these objections, they are insufficient to stop the development and use of genetic enhancement technologies. We contend that the inevitability of the technologies results from a particular guiding worldview of humans as masters of the human evolutionary future, and conclude that recognising this worldview points to new directions for ethical thinking about genetic (...) enhancement technologies. (shrink)

Conceived of as a contender to other theories in substantive ethics, virtue ethics is often associated with, in essence, the following account or criterion of right action: VR: An action A is right for S in circumstances C if and only if a fully virtuous agent would characteristically do A in C. There are serious objections to VR, which take the form of counter-examples. They present us with different scenarios in which less than fully virtuous persons would be acting rightly (...) in doing what no fully virtuous agent would characteristically do in the circumstances. In this paper, various proposals for how to revise VR in order to avoid these counter-examples are considered. I will argue that in so far as the revised accounts really do manage to steer clear of the counter-examples to VR, something which it turns out is not quite true for all of them, they instead fall prey to other damaging objections. I end by discussing the future of virtue ethics, given what has come to light in the previous sections of the paper. In particular, I sketch the outlines of a virtue ethical account of rightness that is structurally different from VR. This account also faces important problems. Still, I suggest that further scrutiny is required before we are in a position to make a definitive decision about its fate. (shrink)

I argue that epistemic injustice manifests not only in the content of our concepts, but in the spaces between them. Others have shown that epistemic injustice arises in the form of “testimonial injustice,” where an agent is harmed because her credibility is undervalued, and “hermeneutical injustice,” where an agent is harmed because some community lacks the conceptual resources that would allow her to render her experience intelligible. I think that epistemic injustice also arises as a result of prejudiced and harmful (...) defects in the inferential architecture of both scientific practice and everyday thinking. Drawing on lessons from the philosophy of science, I argue that the inferential architecture of our epistemic practices can be prejudiced and wrongful, leading to a variety of epistemic injustice that I am calling “inferential injustice.” This type of injustice is fully structural; it inheres in our epistemic practices themselves rather than as a direct result of an individual’s action. For this reason, cases of inferential injustice are importantly different from extant cases of epistemic injustice and are especially hard to track. We need a better understanding of inferential injustice so that we can avoid and ameliorate cases such as the ones I present here. (shrink)

My question in this paper concerns what eudaimonist virtue ethics (EVE) might have to say about what makes right actions right. This is obviously an important question if we want to know what (if anything) distinguishes EVE from various forms of consequentialism and deontology in ethical theorizing. The answer most commonly given is that according to EVE, an action is right if and only if it is what a virtuous person would do in the circumstances. However, understood as a claim (...) about what makes particular actions right, this is not especially plausible. What makes a virtuous person’s actions right must reasonably be a matter of the feature, or features, which she, via her practical wisdom, appreciates as ethically relevant in the circumstances, and not the fact that someone such as herself would perform those actions. I argue that EVE instead should be understood as a more radical alternative in ethical philosophy, an alternative that relies on the background assumption that no general account or criterion for what makes right actions right is available to us: right action is simply too complex to be captured in a ‘finite and manageable set of…moral principles’ (McKeever and Ridge, Principled ethics, Oxford University Press, 2006 , p. 139). This does not rule out the possibility that there might be some generalizations about how we should act which hold true without exception. Perhaps there are some things which we must never do, as well as some features of the world which always carry normative weight (even though their exact weight may vary from one context to another). Still, these things are arguably few and far between, and what we must do to ensure that we reliably recognize what is right in particular situations is to acquire practical wisdom. Nothing short of that could do the job. (shrink)

BackgroundThe emphasis on impact factors and the quantity of publications intensifies competition between researchers. This competition was traditionally considered an incentive to produce high-quality work, but there are unwanted side-effects of this competition like publication pressure. To measure the effect of publication pressure on researchers, the Publication Pressure Questionnaire (PPQ) was developed. Upon using the PPQ, some issues came to light that motivated a revision.MethodWe constructed two new subscales based on work stress models using the facet method. We administered the (...) revised PPQ (PPQr) to a convenience sample together with the Maslach Burnout Inventory (MBI) and the Work Design Questionnaire (WDQ). To assess which items best measured publication pressure, we carried out a principal component analysis (PCA). Reliability was sufficient when Cronbach’s alpha > 0.7. Finally, we administered the PPQr in a larger, independent sample of researchers to check the reliability of the revised version.ResultsThree components were identified as ‘stress’, ‘attitude’, and ‘resources’. We selected 3 × 6 = 18 items with high loadings in the three-component solution. Based on the convenience sample, Cronbach’s alphas were 0.83 for stress, 0.80 for attitude, and 0.76 for resources. We checked the validity of the PPQr by inspecting the correlations with the MBI and the WDQ. Stress correlated 0.62 with MBI’s emotional exhaustion. Resources correlated 0.50 with relevant WDQ subscales. To assess the internal structure of the PPQr in the independent reliability sample, we conducted the principal component analysis. The three-component solution explains 50% of the variance. Cronbach’s alphas were 0.80, 0.78, and 0.75 for stress, attitude, and resources, respectively.ConclusionWe conclude that the PPQr is a valid and reliable instrument to measure publication pressure in academic researchers from all disciplinary fields. The PPQr strongly relates to burnout and could also be beneficial for policy makers and research institutions to assess the degree of publication pressure in their institute. (shrink)

Although there is a consensus among philosophers of mathematics and mathematicians that mathematical explanations exist, only a few authors have proposed accounts of explanation in mathematics. These accounts fit into the unificationist or top-down approach to explanation. We argue that these models can be complemented by a bottom-up approach to explanation in mathematics. We introduce the mechanistic model of explanation in science and discuss the possibility of using this model in mathematics, arguing that using it does not presuppose a Platonist (...) view of mathematics and allows one to gain insight into why a theorem is true by answering what-if-things-had-been-different questions. (shrink)

BackgroundConcerns about research misbehavior in academic science have sparked interest in the factors that may explain research misbehavior. Often three clusters of factors are distinguished: individual factors, climate factors and publication factors. Our research question was: to what extent can individual, climate and publication factors explain the variance in frequently perceived research misbehaviors?MethodsFrom May 2017 until July 2017, we conducted a survey study among academic researchers in Amsterdam. The survey included three measurement instruments that we previously reported individual results of (...) and here we integrate these findings.ResultsOne thousand two hundred ninety-eight researchers completed the survey. Results showed that individual, climate and publication factors combined explained 34% of variance in perceived frequency of research misbehavior. Individual factors explained 7%, climate factors explained 22% and publication factors 16%.ConclusionsOur results suggest that the perceptions of the research climate play a substantial role in explaining variance in research misbehavior. This suggests that efforts to improve departmental norms might have a salutary effect on behavior. (shrink)

What is the highest good? In the ethics of René Descartes, we can distinguish between at least seven different answers to this question: God; the sum of all the different goods that “we either possess... or have the power to acquire” ; free will; virtue; love of God; wisdom; and supernatural beatitude. In this paper, I argue that each of these answers, in Descartes’s view, provides the correct particular conception, relative to a distinct sense or concept of the highest good. (...) Just as there are seven different conceptions of the highest good, according to Descartes, there are thus also seven different senses or concepts of the highest good. (shrink)

This book develops a textually grounded reconstruction of Kant’s argument in the Metaphysical Deduction. The argument proceeds in three steps, developing, first, a concept of judgment on which to base the table of logical functions, next a concept of synthesis of intuition that explains the content of the categories, and finally a concept of the understanding on which the categories belong a priori to the same capacity through which we judge. -/- The investigation presented here is an argumentative reconstruction of (...) Kant’s text. The text in question is the "Guiding Thread to the Discovery of all Pure Concepts of the Understanding" in both the 1781 (A) and 1787 (B) editions of the Critique of Pure Reason (A64-83/B89-113). To illuminate Kant’s considerations in this chapter, the reconstruction also draws on passages from elsewhere in the Critique, from Kant’s writings after the Critique, as well as notes from his Nachlass and student transcriptions of lectures he held during and subsequent to writing the Critique. Four passages, in particular, are of central importance: (i) the retrospective description of the task of the Metaphysical Deduction at B159, (ii) the retrospective description of the procedure of the "Guiding Thread" at A299/B355f., (iii) the section "On the A Priori Grounds for the Possibility of Experience" in the A-edition Transcendental Deduction of the Categories (A95-110), and (iv) §§15-21 in the B-edition Transcendental Deduction (B128-148). -/- The present interpretation of the Metaphysical Deduction thus emerges from a detailed and comprehensive analysis of the "Guiding Thread" that draws on related passages from the indicated portion of Kant’s corpus and, especially, on the aforementioned four passages from the Critique. Viewing these texts together and in a specific relation to one another suggests a reading which leaves little room for doubt. This sort of textually sensitive but charitable reconstruction helps to bring out the enduring force and interest of Kant’s philosophical position. [For Dennis Schulting's review for "Kantian Review" see under "External Links" below.] -/- -- -/- Wie hier durch textnahe und argumentative Rekonstruktion erstmals gezeigt wird, entwickelt Kant in der Metaphysischen Deduktion in drei Schritten: (i) einen Begriff des Urteils, auf dem die Tafel logischer Funktionen beruht; (ii) einen Begriff der Synthesis der Anschauung, der die Inhalte der Kategorien erklärt; und (iii) einen Begriff des Verstandes, demzufolge die Kategorien a priori zu demselben Vermögen gehören, durch das wir auch urteilen. -/- Die vorliegende Untersuchung ist eine argumentative Rekonstruktion von Kants Text. Der rekonstruierte Text ist der „Leitfaden der Entdeckung aller reinen Verstandesbegriffe" auf A 64 bis 83 / B 89 bis 113 der Kritik der reinen Vernunft in ihren beiden Auflagen von 1781 (A) und 1787 (B). Zudem werden andere, für ein Verständnis der Überlegungen in diesem Kapitel erforderliche oder zumindest erhellende Textstellen aus der Kritik herangezogen; aus Schriften, die Kant nach der Kritik geschrieben hat; sowie schließlich aus Kants Nachlass-Notizen und aus Nachschriften zu seinen Vorlesungen jeweils seit der Entstehungszeit der Kritik. Von entscheidender Bedeutung sind dabei vor allem vier weitere Passagen der Kritik selbst: i) die rückblickende Beschreibung der Aufgabe der Metaphysischen Deduktion auf B 159, ii) die rückblickende Beschreibung des Vorgehens im „Leitfaden" auf A 299/B 355 f., iii) der Abschnitt „Von den Gründen a priori zur Möglichkeit der Erfahrung" auf A 95 bis 110 der Transzendentalen Deduktion der Kategorien in der ersten Auflage und schließlich iv) die §§ 15 bis 21 auf B 128 bis 148 der Transzendentalen Deduktion der Kategorien in der zweiten Auflage der Kritik. -/- Vor dem Hintergrund einer umfassenden und detaillierten Analyse des „Leitfadens", bei Hinzuziehung verwandter Stellen aus dem umgrenzten Textbestand und nicht zuletzt bei Berücksichtigung des Verhältnisses des „Leitfadens" zu den genannten vier Passagen der Kritik legt sich eine Interpretation der Metaphysischen Deduktion nahe, die sich nur schwer bestreiten lässt, sobald diese Texte einmal gemeinsam betrachtet und auf eine bestimmte Weise zueinander ins Verhältnis gesetzt werden. Dabei kann eine durchgehend wohlwollende, argumentative Rekonstruktion dazu beitragen, auch die philosophische Überzeugungskraft der Position Kants deutlich zu machen. [Für Dennis Schultings Rezension für "Kantian Review" siehe unten unter "External Links".]. (shrink)

The Belief‐Desire model (the B‐D model) of reasons for action has been subject to much criticism lately. Two of the most elaborate and trenchant expositions of such criticisms are found in recent works by Jonathan Dancy (2000) and Fred Stoutland (2002). In this paper we set out to respond to the central pieces of their criticisms. For this purpose it is essential to sort out and regiment different senses in which the term ‘reason’ may be used. It is necessary to (...) go beyond common philosophical practice and distinguish not merely between two such different uses but to make a tripartite distinction. Our aim is largely conciliatory: we grant the main parts of the points made by Stoutland and Dancy but argue that once the B‐D model has been properly stated, and different uses of the term ‘reason’ sufficiently regimented, the B‐D proponent is able to accommodate their respective criticisms within the framework of the B‐D model and thereby undermine their case against the model. (shrink)

In this paper, I propose and defend a particular desire-based theory of what makes a person’s life meaningful. Desire-based theories avoid the problems facing other theories of meaning in life: in contrast to objectivist theories (both consequentialist and non-consequentialist ones), they succeed in providing a necessary link between what makes a person’s life meaningful and the person’s own set of attitudes or concerns; in contrast to hybrid theories (or subjectivist theories with a value requirement), they avoid the elitism or exclusivism (...) inherent in the former; and in contrast to mental-state theories, they avoid the problem of not taking the state of the world properly into account when determining whether someone’s life is meaningful. However, meaningfulness does not plausibly depend on the satisfaction of just any desires—perhaps especially not on the satisfaction of desires that we experience as alien to ourselves. I therefore suggest that the meaning in your life depends on the extent to which your categorical desires (i.e. those desires that are partly constitutive of your practical identity) are satisfied or fulfilled. In the final section of the paper, I respond to at least four possible objections to this view. (shrink)

My main thesis in this article is that Descartes' ethics should be understood as involving a distinction between happiness and well-being. The distinction I have in mind is never clearly stated or articulated by Descartes himself, but I argue that we nevertheless have good reason to embrace it as an important component in a charitable reconstruction of his ethical thought. In section I, I present Descartes' account of happiness and of how he thinks happiness can (and cannot) be acquired. Then, (...) in section II, I introduce and develop the distinction between happiness and well-being. I do this via a discussion of a difficult passage in one of Descartes' letters to Elisabeth, where he may seem first to grant and then immediately to reject the view that people's happiness can vary in degree depending on the possession of goods or perfections that are outside their power to control. I believe my proposed distinction can help us make good sense of this passage. In the last two sections (III and IV), I then offer some further grounds or reasons for why the proposed distinction should be ascribed to Descartes. (shrink)

According to van Eemeren, argumentation theory is a hybrid discipline, because it requires a multidisciplinary, if not interdisciplinary approach, combining descriptive and normative insights. He points out that modern argumentation theorists give substance to the discipline by relying either on a dialectical perspective, concentrating on the reasonableness of argumentation, or on a rhetorical perspective, concentrating on its effectiveness. Both the dialectical and the rhetorical perspective are interpreted in ways related to how they were viewed by Aristotle, but in modern argumentation (...) theory the relationship between the two, captured in Aristotle’s term antistrophos, is lost. According to van Eemeren, this relationship, which he considers crucial to a full-fledged argumentation theory, has been recovered in extended pragma-dialectics with the help of the theoretical notion of ‘strategic manoeuvring.’. (shrink)

Mathematicians suggest that some proofs are valued for their explanatory value. This has led to a philosophical debate about the distinction between explanatory and non-explanatory proofs. In this paper, we explore whether contrasting views about the explanatory value of proof are possible and how to understand these diverging assessments. By considering an epistemic and contextual conception of explanation, we can make sense of disagreements about explanatoriness in mathematics by identifying differences in the background knowledge, skill corpus, or epistemic aims of (...) mathematicians or mathematical communities. We focus on the relation between explanation, epistemic aims and diverging explanatory assessments by looking at cases from mathematical practice. (shrink)

Kant’s Metaphysical Deduction of the Categories justifies their apriority, i.e. that their contents originate in the understanding itself, while the Transcendental Deduction justifies their objectivity, both in that they purport to represent objects of experience and that they do so successfully. The apriority of the categories, as explained in terms of acts of synthesis required for having sensible intuitions of objects, is justified by establishing their generic identity with logical functions of judgment, i.e. acts of judgment required for referring concepts (...) to objects. The objective purport of the categories is justified by establishing that sensible intuitions fall under them. To finally justify that the categories represent successfully, i.e. that the objects of our intuitions fall under them, it is established that the representations of space and time do, namely by showing that the features addressed in their Metaphysical Expositions, too, are to be explained in terms of acts of synthesis. (shrink)

Journal of Philosophy of Education, EarlyView.

Leading scholars address the ethical and practical dimensions of Heidegger's thought.